söndag 31 maj 2015

Naturens närhet

Jag har verkligen nära till naturen. Och det innebär också närhet till de vilda djur som bort där. jag känner att det är en förmån att få bo i kanten till det som numera kallas Europas sista vildmark.


På lördagskvällen med ett glas gott satt jag på balkongen och studerade björktrastparet som febrilt arbetade med att ge sina små ungar mat. Tror att de har tre ungar i boet. Efter varje matning lade sig den vuxna fågeln på ungarna för att ge dem värme innan de flög iväg för att hämta mer mat. 


Det är fascinerande att se deras beteende innan de satte sig vid bokanten. Först till trädet bredvid, sedan högt upp i trädet där boet är och sedan hur de hoppade allt närmare, med koll att ingen skulle se. Den minsta lilla rörelse från mig så flög de iväg.


Ett par timmar senare på sista kvällsrundan med hundarna såg vi den här fjolårsälgen som betade i gräset. Efter ett tag lade sig älgen ner.


Efter en stund upptäckte älgen mig, reste sig och sprang iväg. De vilda djuren är skygga och det gäller att smyga ljudlöst och hoppas att vinden ligger i rätt riktning så att de inte hör mig eller känner lukten från mig och hundarna. Lite annat vilt som finns i krokarna är björn.


Inte så långt från byn stötte mannen i mitt liv på färska björnspår. De tassar runt men jag har aldrig stött på dem. På bilden nedan syns färsk björnspillning med liljekonvaljbär fotograferat för ett par höstar sedan. 



I sommar planerar vi en nattlig fotoexkursion i skogen bakom oss. Två naturvana personer som ska försöka dokumentera den västerbottniska sommarnattens djurliv. Något som jag verkligen ser framemot.

fredag 29 maj 2015

Lilla hjärtat - i sorg och saknad

Idag har vi stor sorg hos mig! Lilla hjärtat - vår fina Gokille somnade in i morse.


Någonstans var vi förberedda att den här dagen kunde komma, men ändå så var jag ändå inte förberedd när det akuta läge som blev igår ändå kom. När jag förstod att nu fanns det ingenting mer vi kunde göra blev allt alldeles stilla inom mig.


Denna glada otroligt fina lilla familjemedlem fattas mig. Ingen av de sex hundar jag haft har varit så kommunikativ som Gokillen. Ingen hund som kommer, ställer sig på baktassarna för att med framtassen krafsa på benet - bara för att säga jag är här matte och vill ge dig en puss. 


Ingen hund som alltid är vid mina fötter. Ligger precis nedanför min säng, när jag sitter i soffan eller vid skrivbordet och arbetar. Gokillen som alltid varit precis vid fötterna. Jag kommer på mig hela tiden att titta mig runt omkring för att sätta ner fötterna på rätt ställe. Det är så inarbetat i ryggmärgen att jag gör även det om jag stiger upp mitt i mörkaste natten.


Igår blev han tvärt mycket sämre. Troligen metastaser som spridit sig till huvudet. Cancer är en grym sjukdom...


Ena sidan började hänga och i morse när han låg ner lade sig Blåöga bredvid honom och slickade den sida i ansiktet som nu inte riktigt fungerade längre. Vänskap och kärlek mellan två flockmedlemmar.


Blåöga och Mysfarbrorn mötte mig glatt i dörren, men blev ganska snart dämpade och tittade mot dörren. Undran var Gokillen var blev tydlig. 


Åkte tillbaka på jobbet och när jag kommer hem finns ingen hund i hallen som de brukar. De tre hundarna ligger alltid utspridda i hallen och nu var det tomt i hallen. Plötsligt blir känslan av tomhet än större. Är det så här att vara utan hund?


Jag hittar Blåöga och Mysfarbrorn i en soffa, tätt sovande tillsammans. Nästan invirade i varandra. Så har jag aldrig sett dem förr.


När de ser mig lyfter de på huvudet, men jag får ingen välkomnade som jag brukar. Inte en enda svansrörelse. De bara ligger där... tätt, tätt tillsammans. Jag förstår att de har förstått...


Blåögas tvättande av Gokillens halvförlamade ansikte... han kände att Gokillen var sjuk. Mysfarbrorn och Blåöga kände min sinnesstämning när jag kom hem...


Ett tomt halsband och koppel, men ingen Gokille. Nästa vecka ska vi hämta urnan. Den ska placeras under Gokillens favoritträd och vi alla i familjen ska vara med, även Blåöga och Mysfarbrorn. 


Det är tomt... så tomt... I morgon kommer det att kännas ännu mer... Jag har ännu inte riktigt förstått att han är borta.... 


Finaste finaste Gokillen 

Porträtt

Dagens tema på Fröken fotos fotoutmaning är porträtt. Jag hade ingen som ville ställa upp som fotomodell om bilden skulle läggas ut på bloggen. Och jag började tänka i andra banor runt temat. Just nu i prylröran som jag tidigare berättat om finns det också många gamla fotografier. Fotografier sekelskiftet strax före 1900 och framåt. Så intressant det är att se hur porträttfotografering har ändrats med tiden. Alla är vackra foton i svartvitt med underbara ramar till. Tänkte att några glimtar av dessa gamla porträtt får bli min tolkning.


Ett foto i början på 1900-talet där min mormor med alla sina syskon står stelt uppradade. Herrarna på en sida uppklädda i den finaste svarta kostymen och på den andra sidan kvinnorna i vita spetsblusar med hög hals. Inte en enda ler - alla ser gravallvarliga ut.


I foto ovan i vänstra hörnet är bröllopsfotot på min mormor och morfar. De gifte sig i brytpunkten mellan ett mode med svart klänning och vit klänning. Hon bar därför svart brudklänning som jag fortfarande har kvar och vit slöja. Fortfarande är de mycket allvarliga. Sedan ändrades det. Fotot bredvid ser man skymtar av en leende man, min far. Då det fotot togs skulle man le filmstjärneleendet. Och visst är det ett vackert leende. Min far hade lite av en filmstjärnelook säger dagens yngre generation.


Sedan är det här med ramarna. Jag tycker de är sagolikt vackra. Ramarna skulle pryda lika mycket som fotot. Min akvarellmentor brukar säga att med en passpartou och en ram kan man förändra en hel tavla och ramens betydelse för att förstärka det man vill ska vara framträdande. 


Medan jag fotograferar så kommer Blåöga och vill vara med. För mig är det svårt att fotografera honom då han inte vill titta mig i ögonen en längre stund annat än när det är träning. Men nu kom han och lade sig mitt framför kameran. Fortfarande med blicken bortvänd. Strax efteråt kommer Mysfarbrorn också och vill vara med. Han däremot älskar att bli fotograferad! De lägger sig ner lite uttråkade - jag tror att de försökte säga åt mig att de ville att matte skulle göra något roligt med dem istället. :-)


Det här är min tolkning av Fröken fotos fotoutmaning Porträtt. Vill du vara med eller se andras tolkningar? - Klicka här!

onsdag 27 maj 2015

Ett viktigt inlägg och ett stöd





Fuck cancer och alla andra sjukdomar

Idag är det World MS-day 2015. Att bära orangefärgade kläder eller attiraljer är ett sätt att visa sitt stöd till denna neurologiska sjukdom. Jag känner ingen som har sjukdomen, men känner att jag berörs när jag läser om det. En annan sjukdom som berör är cancer. Igår läste jag ett inlägg av Lotta som har bloggen Fyra årstider - Mitt liv på landet där hon berättar att hennes tonårsdotter drabbats.


Efter Lottas inlägg kom många tankar bubblande. Kanske för att en av mina hundar har fått myelom. Men också för att det blev en flashback av minnen då jag som tjugoåring besökte läkare för att jag alltid var täppt i näsan. Det resulterade i en remiss till sjukhus och en period av många läkarbesök, undersökningar och en operation som stoppas av en inspringande professor precis när narkosläkaren skulle förbereda mig för ingreppet. 


Det är fruktansvärt tufft att få höra att man har en elakartad tumör. Ett par veckor senare bestämdes det att operationen skulle genomföras. Resultatet visade på en godartad cysta och ingen spridning. Drygt tjugo år och en helt annan livserfarenhet än många andra jämnåriga. Tänker att efter det tar man ingenting som självklart längre. Jag hade en enorm tur och tänker också på Lottas tonårsdotter, alla andra som drabbas av sjukdomen och deras anhöriga. Alla har vi på något sätt kommit i kontakt med cancer eller andra tuffa sjukdomar. Jag tittar på min fina Gokille som ska ta nya blodprover på fredag och tänker att djuren är inte heller förskonade. Livet är som ett torkat rosenblad - skört. Och det jag tog med mig efter den här upplevelsen är att livet är skört och vackert även i de tuffare stunderna. Det gäller att ta tillvara på de små ögonblicken, att försöka leva här och nu och inte skjuta upp allt till morgondagen.

tisdag 26 maj 2015

I min bokhylla...

Eller i mina bokhyllor är det fullt med böcker av all slags litteratur. Framträdande är hobbyböcker, böcker om naturvetenskap och böcker om lärande. Mycket forskningslitteratur. Kanske beror det på den tid då jag skrev en avhandling. Nu rensar jag bland böckerna. Fyra flyttlådor med skönlitteratur har jag skänkt till Myrorna. Och sedan har jag just nu all litteratur från mitt barndomshem som jag säljer på loppis. Här pratar vi också om flyttkartonger med böcker. Varför detta? Jo, jag har insett att mindre saker runt omkring en så blir det luftigare. Och mer lättstädat. Kan bero på att jag hellre vill lägga tiden på mina hundar och fotograferandet än att plocka och hålla efter.


Den här bokhyllan är en favorit! Bakom öppna spisen är det ett smalt utrymme som var svårt att använda till något bra. Vår öppna spis har en ovanlig design från 70-talet. Mellan den och väggen finns ett utrymme på ca 50 cm. För smalt till att hitta en fullstor bokhylla att ställa dit. Jag fick då idén att bygga en hylla av lådor som skulle bli lika hög som öppna spisens mur. 


Jag hittade inga lådor att stapla på varandra, men en smal låg bokhylla på en affär. Lyckan var gjord! Det här är min gott-och-blandad hylla. Sådant som oftast används. Floror och fauner, kokböcker, inredningsböcker, hobbyböcker och en gästbok som alltid glöms att plockas fram... Vad har du för böcker i din bokhylla?

Vill du se andras tolkningar eller vara med i fotoutmaningen Vänner Emellan? Gå då in på Maria O blogg Creating Memories eller Kristinas blogg Mamma med ambitioner.

Lite gult i rabatten

Visst är det förunderligt att även om naturen är köldslagen så tittar växtligheten sakta fram?! Naturens kraft!


Till och med på ställen där det knappt finns jord. Andra gånger får man kämpa och gör allt för att växterna ska växa där man vill - och då går det inte alls... ;-) 


Den här rabattens ska jag gräva om i sommar igen. Den är formad till en rund kulle, men all jord tycks rasa nedåt. Jag ska gräva om, fylla på jord och rensa bort växter jag inte vill ha kvar. Den här gula växten ska jag njuta av innan jag startar projekt rabattgrävning. Växten fanns på gården när jag började vara här. Vet inte riktigt vad den heter. Vet du namnet på den här perennen som växer nära marken?


Jag måste erkänna att jag är lite less på kylan och regnet. Gläds extra mycket åt de blomster som börjat blomma och gräset som nu är grönt. 

måndag 25 maj 2015

Tacksamhet mitt i prylkaos

Det är lätt att beklaga sig när man sitter där mitt i sitt eget vardagsrum bland alla saker och prylar från ens barndomshem. Totalt kaos råder och knepigt känns det när studenttider börjar närma sig. I allt det här känner jag tacksamhet. För det här är ett i-landsproblem, ett lyxproblem.


Tacksam över att jag är född i ett land som har haft fred så länge. Tacksam över mat på bordet varje dag. Tacksamhet över att kunna pynta med torkade rosor och några stenar. 


I helgen åkte jag till mitt bokade loppisbord med de saker som under veckan ska säljas. Och tänker - det här är helt vansinnigt - vår konsumtionshysteri i dag är rent åt skogen. Här är i princip ett helt varuhus med begagnade saker och fullt funktionsdugliga prylar. Många i vårt land har så mycket i överflöd. Väl medveten om att det också finns många även i vårt land som har det riktigt tufft och lever på ett minimum.


Jag är tacksam över att det idag återigen finns en trend att återbruka och inte bara köpa nytt. Tacksam att gamla saker åter blir använda eller omarbetas till bättre funktion hos någon annan. 


Några av den här veckans tacksamhetsglimtar är:
Fått rå om en alldeles speciell liten person i helgen 
Gröna gräsmattor
Maskrosor som blommar
Mat på bordet varje dag
Fina vänner
Goa ungdomar
Varje gång Gokillen har en bättre dag
Loppis
Återbrukstrenden
Att jag är jag

Vill du också vara med i Eva Trillians tacksamhetsutmaning eller se vad andra har skrivit? - Klicka här!

lördag 23 maj 2015

Lilla hjärtat

Mitt lilla hjärta! Jag fick en frågan om hur det gått med provsvaren och tänkte att kanske ska jag berätta lite. Den här gången är det inte min unika hund Blåöga utan mitt lilla hjärta, Kloker eller Gokillen som vi också kallar honom som är sjuk.


Nya provsvar kom i veckan där medicineringen haft liten positiv effekt på blodstatusen, men fortfarande dåliga värden. Det är som jag förstår inget han kan bli frisk ifrån, men medicinering, om stjärnorna är med oss,  kan förbättra tillståndet så att han kan må ganska bra. Det här är en underbar hund. Haft sex hundar i mitt liv, men ingen har varit så kommunikativ som han. Han kan berätta vad han vill och följer mig hela tiden. Var jag än är så finns han vid mina fötter. Vi får mycket beröm hos veterinären. Jag för att han är så 'handlad' det vill säga en hund som är mycket van att bli hanterad och då går undersökningarna bra att genomföra. Gokillen för att han är så lugn, tillmötesgående och trygg. Han utgår från att de vill hans bästa. Medicineringen är ändrad och nya prover ska tas om två veckor.

Han är din vän och partner, din beskyddare och din hund. Du hans liv, hans kärlek, hans ledare. Han kommer att förbli dig trogen tills hans hjärta har slagit sitt sista slag./Okänd

torsdag 21 maj 2015

Kaffekopp med fat

I plockandet bland alla saker som jag nu har runt omkring tänker jag att det finns något fascinerande att rensa bland tidsåldrar. Vad som var mode vid olika perioder blir uppenbart. Plötsligt tänker jag kaffekopp med fat... kaffe  fat... kaffe fat med en sockerbit i munnen... 


Bilder sveper förbi i barndomens dagar då de äldre satt och drack kaffe, eller kanske mer sörplade kaffe från fatet istället för att dricka ur koppen. Det var väldigt länge sedan jag såg någon dricka kaffe på det sättet. Och jag tror aldrig jag riktigt som barn förstod vitsen med att ha kopp om man ändå skulle dricka kaffet från fatet. Nu används oftast bara koppen och kanske inte ens kaffekoppen utan tekoppen till kaffe. 


Kaffekoppar och kaffefat med sirlig form och guldfärgade kanter. Tänker på min mormor som alltid hade så gott fikabröd... minns att någon sagt att hon som ung vuxen ägde ett kafé... Kanske använde hon den här kaffekoppen och fatet och serverade mördegskakor till?


Jag tänker att jag förr drack mer kaffe från kaffekopp med fat och idag från en dubbelt så stor mugg utan fat. Hur vill du helst dricka du ditt kaffe? Mugg, kaffekopp, från fat, i dricksglas...?